Hard kid, soft grownup!
Kollade mig i spegeln och la märke till mitt knasiga vänster öra. Kollade lite närmare, ett ärr på båda sidorna i övre örat. Och buckligt.
Suckade och undrade när jag blev så jäkla klen.
Jag tror jag var 11. Långerade min häst, ramlade i leran och fick en spark på örat.
Aj.. Ställde mig upp, hade handen för örat, gick in och ställde hästen i boxen. Efter jag hade gjort det tog jag bort handen från örat och såg att hela handsken var full med blod. Jag började få lite panik. Men gick ändå lugnt in och kollade i spegeln. Då sparken hade skurit rätt igenom örat. En springa rätt igenom brosket.
Fan. Okej jag blev as rädd och väckte morsan med blodet rann ner för hela sidan.
Men vet ni vad vi gjorde? Satte ett plåster så sket jag i det. Åkte inte ens till sjukhuset...:s
Jag hoppa in i en vägg när jag var 13 och bröt benet. Skrek rätt ut, men jag har inte för mig att jag grät.. Inte fören dom skulle bära mig i knävecken och foten hängde såklart.
Jag ville inte ha smärtstillande på sjukhuset. Främst för att jag var 13 och inte ville ha ett piller i röven. Hade jag nog nekat idag med.
Efter andra dagen jag var hemma sket jag i att äta smärtstillande. Iof för att jag gick i sömnen och för det andra att jag mådde illa och vaknade med att försöka kuta iväg till toaletten med nybrutet ben.
Efter bara. Ja kanske två veckor börja jag vara aktiv, rida, spela fotboll , klättra på enorma höbalar. Min mor höll på att dö. Men jag sket i, det var tungt att ha gips men mer än så var det inte.
När jag krockade med bilen upptäckte dom att jag haft en skada ryggraden vid korsryggen. Utan att ens ha märkt det.
Och nu? Vafan jag klagar över en jävla meniskjävel. O allt annat. Buu jag har ont i nacken, buu mitt knä.
Hur fan kunde man bli så känslig?? Varför var man tåligare som barn?
Samma sak när man var aa under 18. Känslor. Vaddå känslor, var ju som en sten. Vad hände sen då? Sen tar man åt sig för vad som helst.
Så vad hände med min starka ilska? Den som gjorde att man inte brydde sig så hårt. Den som gjorde att man inte kände lika mycket. Att man var så jävla känslig.
Det är bara skumt hur man var en sten och nu är mer som skumgummi!..
Tankar från en krak
Suckade och undrade när jag blev så jäkla klen.
Jag tror jag var 11. Långerade min häst, ramlade i leran och fick en spark på örat.
Aj.. Ställde mig upp, hade handen för örat, gick in och ställde hästen i boxen. Efter jag hade gjort det tog jag bort handen från örat och såg att hela handsken var full med blod. Jag började få lite panik. Men gick ändå lugnt in och kollade i spegeln. Då sparken hade skurit rätt igenom örat. En springa rätt igenom brosket.
Fan. Okej jag blev as rädd och väckte morsan med blodet rann ner för hela sidan.
Men vet ni vad vi gjorde? Satte ett plåster så sket jag i det. Åkte inte ens till sjukhuset...:s
Jag hoppa in i en vägg när jag var 13 och bröt benet. Skrek rätt ut, men jag har inte för mig att jag grät.. Inte fören dom skulle bära mig i knävecken och foten hängde såklart.
Jag ville inte ha smärtstillande på sjukhuset. Främst för att jag var 13 och inte ville ha ett piller i röven. Hade jag nog nekat idag med.
Efter andra dagen jag var hemma sket jag i att äta smärtstillande. Iof för att jag gick i sömnen och för det andra att jag mådde illa och vaknade med att försöka kuta iväg till toaletten med nybrutet ben.
Efter bara. Ja kanske två veckor börja jag vara aktiv, rida, spela fotboll , klättra på enorma höbalar. Min mor höll på att dö. Men jag sket i, det var tungt att ha gips men mer än så var det inte.
När jag krockade med bilen upptäckte dom att jag haft en skada ryggraden vid korsryggen. Utan att ens ha märkt det.
Och nu? Vafan jag klagar över en jävla meniskjävel. O allt annat. Buu jag har ont i nacken, buu mitt knä.
Hur fan kunde man bli så känslig?? Varför var man tåligare som barn?
Samma sak när man var aa under 18. Känslor. Vaddå känslor, var ju som en sten. Vad hände sen då? Sen tar man åt sig för vad som helst.
Så vad hände med min starka ilska? Den som gjorde att man inte brydde sig så hårt. Den som gjorde att man inte kände lika mycket. Att man var så jävla känslig.
Det är bara skumt hur man var en sten och nu är mer som skumgummi!..
Tankar från en krak
Kommentarer
Trackback
