Sobergh

Jag kände hur frustrationen börja växa. Lägenheten kändes mindre o mindre för varje andetag jag tog. Jag kände mej som jag knappt fyllde ett glas, så oerhört liten..
Kände den gifta sårbarheten, sorgen. och en ilska som var nästan dödlig kröp i mig enda från tårna ut i finger topparna.. Jag står inte ut.
Jag tog en tröja , gick ut.. Börja springa, snabbare o snabbare.. Sprang sprang sprang. Jag ville itne ha någon energi kvar, någon energi till att bry mig .. Om någoting alls..
Jag sprang på på asfalten, genom skogen, över ängen. Sprang i vatten, i snö, och i lera. Jag bryr mig inte. Jag blev blöt igenom skorna.. Men jag bryr mig inte. Utan fortsatt springa, mellan husen, genom alla gårdar, sprang på samma ställen flera gånger, sprang där jag inte visste vart jag var längre.
Satte mig ner, kunde inte andas.. Men jag kände allt börja komma tillbaka, hur snabbt jag än sprang kom det ikapp mig. Så jag forts springa tills jag inte kunde andas, tills mina ben inte orkade mig längre, tills hjärtat gjorde ont, tills allt börja snurra och jag fick blodsmak i munnen.. till och med mina öron gjorde ont. Jag fall ihop, låg där på en gräsplan. Jag orkade inte bry mig om någon såg mig, jag orkade inte bry mig...? Jag orkade inte bry mej om sorg, om ilska om någonting alls..
Det var borta...