Sobergh

Efter gårdagen så känns det rätt tufft... 
Varför ville hon lämna oss?
Känns meningslöst.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag vet inte vilken väg jag ska gå. Står i en jävla återvändsgränd.
Mina känslor, räknas dom aldrig för någon?

Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag vet inte vem jag ska prata med, jag vet inte vad jag ska säga..Jag vet inte vad jag vill få ut.
Jag är bara trött nu.. Har ingen ork till att göra något.

Folk vet inte vad dom ska säga, några tysta, andra ignorerar, vissa försöker men tyvär hjälper det inte. Visst är det skönt när folk visar att dom bryr sig, värre är det när man då märker vilka som inte gör det. Det känns tyvär mer..
Ibland känner man.. Gör man någon skillnad för någon? Påverkar man någon? Känner någon något för en alls?
Inget känns tillräckligt.
Det är inte lätt när man kommer till en viss gräns, då allt spärras och känns begränsat. Att kroppen blockerar en del känslor för man ska överleva, ist kvävs man inombord..
Vad händer när det händer sådana här saker? När stora saker händer gång på gång? När ignoransen är på hög nivå?
I become me.

Vad man är har en bakrund. Personer kan inte förstå, för jag tillåter inte någon innanför muren.
Jag kan inte. En ständig begränsing och man är endast en del av sig. Olika delar beroende på vem man är med.. En liten del av sig själv, en stor del av något helt annat...

Take a walk, put on a face.